tens styrelse, så blir detta ändamäl sörfeladt, då det icke till alla dess delar genomföres. Vid granskningen af den nyligen offentlig:jorda förteckningen å valmån i afdelningen för omedelbara val på landet finner man, att hela det obefordrade presterskapet samt flera civila embetsmån åro uteslutne från denna fört.eckning, således oberåttigade att deltaga i val af riksdagsmån, eller att dertill kunna våljas. Då t. ex. inspektorer, sekreterare, kommissionslandtmåtare och sig så kallande patroner åro valmån, så synes det som råttvisan vore något förbisedd, då de personer, hvilkas bildning år garanterad genom akademiska kunskapsprof, och som till följd deraf åro anstållde i statens tjenst, om ock till en bårjan såsom extraordinarie embetsmån, uteslutas från en råttighet, hvilken skall innehafvas af så många, i bildning dem underlågsne. Denna absurditet år sårdeles framstående inom ecclesiastikstaten, då endast skollårare och kyrkoherdar beråttigas att vara valmån. Utan att behöfva vidlyftigt omnåmna hvad hvar och en kånner, att det obefordrade presterskapaet i litterår bildning, genom nutidens högre kunskapsfordringar, år jemngodt med det befordrade, år det en nåstan löjlig företeelse, att kyrkoherdar utan undantag åro valmån, då ingen annan prestman dertill år beråttigad. Enligt den ofvan2 2 : 2 : nämnda förteckningen åro inom Färs och Frosta hårader fem kyrkoherdar upptagne såsom valmån, hvilka samtligen icke kunna anförtros pastoralvården inom sina pastorater, och hvad tvenne af dem angår, så har hvarken sjuklighet eller ålderdomssvaghet orsakat detta förhållande. Om nu en Sacri Ministerii adjunkt, hvilken, då hans pastor ensam tager lånen, meråndels får göra bönen, icke en gång såsom medborgare, i någon mån förunnas en råttighet, som tillkommer en kyrkoherde, så borde vål vice pastorn, hvilken ofta har mindre lån ån en kustvakt, ega samma medborgerliga förmåner, som den tjenstledige kyrkoherden. — Når det hvilande representationsförslaget innebår en så uppenbar oråttvisa mot flera klasser af medborgare, så år vål ingen anledning förmoda, att deita förslag kan blifva något annat ån hvilande, eller också måste man antaga, att det tillkommit under den förutsåttning, att förmögenheten, åfven såsom afskild från bildning och sedlighet. bår vara i det offentliga, hvad den ofta år i det enskilda lifvet, en allena styrande regulator.