och min egen lycka skall bestå uti medvetandet att vara orsaken dertill samt uti sållheten af hennes genkårlek.... Tror du då för öfrigt, att hon skall blifva lyckligare med kammarjunkaren, den narren? — Wippenstjert är visserligen en narr, men han år åtminstone ej låttsinnig. — Ja, en narr... men åndå nog klok att förålska sig i — en rik flickas penningar.... För dfrigt vore hennes hand det radikalaste botemedel för mina dårskaper, dem endast kårleken till Hilda lårt mig inse... vill du se dessa försvinna, så bör du icke motarbeta, utan tvårtom befråmja min lycka, som år evigt knuten vid hennes. Jag tånkte att han måhånda kunde ha rått .. det vore ju möjligt att det ej mera var det slygtiga tycket, utan en flågt af upprigtig kärlek, som verkat i Allones hjerta.... Jag beslåt att tånka på saken. Skåna låsarinna! ransaka ditt hjerta och såg mig om du anar, hvarför Hilda i dag så omsorgsfullt ordnar allt? Hvarför springer hon så oroligt hit och dit, ordnande ån ett och ån ett annat, som hon nyss fann vara alldeles i ordning? Och hvarföre slutligen