Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1850, sida 2

— ——— —— — — ———— — Så envis du kan vara... nåvål! jag vill såga dig det... jag år förlofvad. . .. — Det vet jag... men det år ju ingenting att grubbla på? — Jo, just det. ... Jag år förlofvad, men tillfölje af ett ögonblicks åtverilning, och derför vill jag blifva fri igen. — Det går ej Allon. . Du såger dig hafva gifvit vika för ett ögonblicks örerilning-du handlade då låttsinnigt som alltid, men ånnu låttsinnigare vore det att göra en sådan sak ogjord till följe af en Yr nyck . . något ligger vål till grund härsör?. — Intet utom det, att jag genom att förena mig med henne skulle begå ett dubbelt brott... först emot henne, som jag aldrig skall kunna lyckliggöra -.. och sedan mot mig sjelf, som måhånda med hela min lefnads lycka skulle få plikta för hvad stunden brutit. . — Men jag såger dig: det går ej an!... hvad skulle man vål tånka om dig? — Bah! det bryr jag mig ej om. för dfrigt förlorar man i en ung flickas ögon endast genom att få korgar. ... Gifver man sjelf ort dem, så blir man snarare intressant, ty skulle alltid smickra den enas fåfånga att a fångsla den, som förskjutit en annan.