Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1850, sida 2

—— J— ——— — — ———— — — ej år af samma halt? ... Är det då en känsla af sann kårlek?,,. Allon stannade en stund framför fönstret! med korslagda armar, försånkt i djupt begrundande. . .. En stråle från den nedgående I månan föll över hans ansigte och sörhöjde det svärmiska uttrycket deri. . . . — Ja, ja! det måste så varal — utbrast 1 han inspirerad och nårmade sig åter till Hildas sång — så har jag aldrig kånt förr! ... Emellertid vaknade patienten, som då hennes öga måtte Allons, slöt det sig lika hastigt, och en hög rodnad purprade hennes bleka kinder. — Lugna er, mamsell Hilda! — sade Allon — det år jag .. det år jag... det år låkaren, som fullgör sin skyldighet att vaka: vid sjuksången.. Finner ni er båttre? — Ja, något herr doktor!... Jag har varit mycket sjuk . . förmodligen förkylde jag : mig på balen. ... — Nej, mamsell Hilda, ni har ej ådragit i er denna sjukdom så hastigt... det tyckes: som ni under en längre tid åsamkat er den. ... Gud vare lof att den nu kom till utbrott, om pägra år hade den måhånda: varit obotlig! . (Forts.)