Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1850, sida 2

— — — — — — —— —— yrseln hade upphårt. ... Den ssämtande andedrågten blef lugnare, pulsens slag blefvo jemnare, de stirrande ögonen slöto sig till en vålgörande sömn, och ett himmelskt leende utbredde sig öfver de undersköna läpparne. Ovilkorligt böjde Allon sitt knå vid sången.... Gud vare tack! — ropade han — krisen år ölverstånden och tillfrisknandet börjadii . Några ögonblick förblef han i denna stållning med en blick af vemod såstad på den slumrande fickan. . .. Slutligen steg han upp och vandrade med långsamma steg några slag kring rummet. . . — Huru besynnerligt fogar ej försynen våra öden — mumlade han för sig sjelf — Några ögonblicks erfarenhet skulle jålva tron på hvad åtatals misstag stadgat såsom sant! . Jag som så många gånger trott mig ålska . . . jag, som med passionens hela vårma svurit min kärlek åt så mången qvinna .., jag skulle nu blifva upplyst om att jag aldrig älskat, och detta af — en qvinna!... Besynnerligt! ... en qvinna skulle visa mig att hvad jag förr kallat kårlek endast var en dårskap, en inbillad passion, alstrad af låttsinnet och flygtig som det... men hvem såger mig då alt den kånsla jag i detta ögonblick röner