2— ———————— kammarjunkaren. Det var en uppoffring, hvartill endast en högsinnad själ kunde vara i sländen stor, en gränslös uppoffring! .. ty djupt i sitt hjerta kände hon en odfvervinnelig afsky för den lilla kammarjunkaren. Hon visste ganska vål att det endast var hennes sörmögenhet, som lekte honom i hågen och att denna menniska ej var måklig alt uppfatta vårdet af hvad som år mera ån penningen . . . detta visste hon, och likvål kunde ej hennes föresats rubbas, ty att fasta sig vid någon annan, det ansåg hon vara detsamma som en mened mot sin far. Men ju nårmare den dag nalkades, då hennes öde skulle gå i fullbordan, desto bittrare blef hennes sorg, som hon beslutat att gömma inom sig sjelf, utan att låta någon ana hvad hon kände. . Också trodde hon sig ånda hittills hafva lyckats i dessa bembdanden.... Nu såg hon sig genomskådad . hennes hjertas djupaste hemligheter hade hon sett blottas af en man, som hon icke kånde, men hvilken föreföll henne såsom. en god genius... i en fråmmande stad, fjerran från hennes hembygd hade hon hårt sin lefnadshistoria, drag för drag, beråttas af en person, om hvars namn hon ej hade den ringaste aning. ... Och denne man hade skakat hennes fastaste föresatser, rubbat hennes mest beståmda beslut... hvem