Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1850, sida 1

— någon kunde höra oss.... Farvål!och kom vål ihåg hvad jag nyss sade er: en god fader vill ej sitt barns olycka. ... Hilda var djupt skakad. ... Under det den okånde talade, satt hon sörsänkt i djupt eftersinnande, och hon åmnade just svara honom, men då hennes Öga sökte honom, var den svarta dominon försvunnen. Jag hade hunnit smyga mig bort från majoren och hans sållskap just i råttan tid för att få höra den bortgåendes sista ord och se de stora tårar, som rullade utför den arma flickans bleka kinder. . .. Jag låste i hennes ögon en inre förfårlig kamp, men hvad detta kunde hafva för sammanhang med den svarta dominon var någonting, som jag ej kunde begripa. Jag beslåt att följa. honom i spåren och söka utforska honom. ... Jag tvingade honom slutligen genom min entrågenhef att stanna . . han syntes vara upprörd.Jag tilltalade honom flera gånger, men ej ett ord gick öfver hans låppar . . han förblef stum. Jag återvånde till Hilda och fann henne i ett feberaktigt tillstånd. Hennes själskraster voro utmattade och hon förmådde knappast gilva mig en oredig beråttelse om det upptråde, hvari hon nyss deltagit. Hvad jag hårde gjorde min förvåning ånnu större, och jag skulle nu, kosta hvad det ville, hafva