Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1850, sida 2

den spåda blomman af hulda sadershånder, ty döden förenade inom loppet af ett år de båda vånnerna, och hennes vård anförtroddes af den döende sadren åt hans broder, afhvilken han likvål, innan han dog, tog ett löfte, som tryggade honom angående uppfyllandet af hans önskningar. De begge barnen vexte upp, men skiljda, såsom deras banor, voro ock deras lynnen ... der stod å ena sidan en narr, löjlig i hvarje förnuftig menniskas ögon, men ej i sina egna, sikande efter — den rikedom, som innehades af dottren till hans faders vån ... å andra sidan stod der en blomma i sommarens fulla fågring, en flicka, hvars ådla hjerta icke tillåt henne att svika en döende faders sista förhoppningar, och som dersöre ville slita detta högsinnade hjerta ur sitt bröst och offra allt — ungdom och skönhet — åt ett grymt öde, som ville hennes förening med en man, hvilken hon föraktade. ... Men om nu hennes beslut skulle skakas, om söresatsen till denna ådla sjelfuppoffring skulle rubbas, om den skulle komma i strid med kårleken till en annan... såg mig, hvad skulle ni göra i hennes stålle! Hilda spratt ovilkorligt till, och hennes kind öfverdrogs af en plötslig blekhet... — Ni bleknar, Hilda; — återtog den hesynnerliga dominon med en ton, som från