— Jag förstår er icke... förklara er! .. — Nåvål ... jag skall såga er, hvaruti er sorg består, ty jag vet det... jag har låst det i edra sköna ögon ... — obegripliga menniska!... — Men nej! ... Jag ville först omtala för er en håndelse, som rörer mig nårmare ån mången anar. ... Sedan må ni döma om jag misstagit mig eller ej ... Tala! ... — Som ni befaller! ... Har ni hört talas om en vånskap, blind och orubblig, som understundom kan såtta oss i stånd att uppoffra allt, åfven det käraste, åt vånnen, och att, utan afseende på följderna, lofva mera ån hvad som år losligt att hålla? ... En sådan vånskap finnes, och den förenade för ej så synnerligt lång tid tillbaka tvånne aktningsvårda mån alltsedan deras första ungdom. Lyckliga makar och fåder, hade de, af en lålt förklarlig önskan att fortplanta detta vånskapsband på sina barn, i sin blindhet beseglat ett låfte att den enes son skulle i en framlid blifva make till den andres dotter. Några år efter dennes födelse lades den ene af de båda vånnerna, numera enkling, på dådsbådden och emottog der stadfåstelsen på förenåmnda låfte. Långe vårdades dock ej