Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1850, sida 2

— Bomber och granater, mina herrar! — ropade han, i det han slåppte sitt tag och fattade ett glas — det år en doktor, som duger!... Vet ni hvad, herre? ... ni går mig, fan anfåkta mig, galen af förtjusning . . herre, ni skall följa med mig till landet, hör ni det? ... der skall ni få brygga punschen så stark ni vill och kortlekar slipper ni att ta med er i sickorna... Anfåkta och regera!. skål, doktor! Nu var Allonis seger fullståndig. . . . Och det behöfver vål icke sågas att han gerna låt sig af majoren öfvertalas att följa honom hem för att tillbringa någon tid på landet. Det var ett förslag, som alltsör mycket öfverensståmde med Ållones lynne för att möta något afslag. Derföre tackade han honom åfven hjertligt samt drack och poculerade med honom grundeliga, till dess han kånde sig hafva fått nog, då han, under förevåndning af ett angelåget sjukbesök, aflågsnade sig från balen. Jag sökte qvarhålla honom . . förgåfves! hrarken majorskan eller ens Hildas böner förmådde åndra hans beslut. Nyssnämnde lille Pierrot, hvilken jag sett dansa med Hilda — och hvilken jag en stund efteråt fann kringgårdad af en hop masker, de der roade sig med att anstålla en grundlig drift med den stackarn, som den starka?