Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1850, sida 2

—— LL — Vålsmakande, men fan så svag — svarade Allon, i det han grinade åt dess styrka. Nu var det majoren, som fick stora ågon. — Hvad fan! — ropade han — hvad år ni för en grobian?... Ni år dock en hel karl, doktor! ... Ansåkta och regera!... det förljenar ånnu ett glas!... Och nu inståmde hela chorus i ett skallande hurra för majoren, hvarefter hans beråttelser återigen vidtogo. Han tycktes finna sig hemmastadd bland dessa unga, glada studenter, som gerna lyssnade till hans beråttelser och betalade honom med samma mynt. Det var ett skåmtande, ett sjungande, ett skrattande derinne, som understundom öfverröstade sjelfva orchestern. Men Allon ville, såsom man såger, hafva majoren på sina fem fingrar. Han började derföre omtalandet af någon gammal anekdot, och under det majorens ögon voro fåstade på honom, drog han upp sin. nåsduk, hvarvid den i fickan liggande kortleken följde med och kringspreds öfver golfvet. Den beräknade effekten uteblef icke... I ett utbrott af vild förtjusning störtade majoren öfver Allon, på hvars grimacer man kunde se, att majoren i sin hånryckning kramade honom hårdare ån han sjelf önskat.