Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1850, sida 2

punschen gjort temligen knåsvag -fann jag nu snarkande i ett hörn af rummet. Nyfikenheten dres mig att lyfta på masken och till min förvåning igenkånde jag — kammarjunkare W ippenstjert, Alltsedan Ållons försvinnande hade jag observerat en svart domino, som oupphörligt följde vår sköna ligenerska. Det var en reslig gestalt, hvars ågon, då de fåstades på Hilda, Omsom brunno som glöd under den svarta masken och ömsom stirrade med en egen sorgsenhef. Hilda brydde sig till en tid icke derom, men började slutligen blifva ångslig, då hon öfverallt såg sig förföljd af den envisa dominon, hvilken tycktes vilja sluka hvarje blick och hvarje ord, som undföll henne. Hon vågade knappast med sina ögon möta hans forskande blickar, och likvål kunde hon ej låta bli att se på denna besynnerliga menniska, hvars entrågna nårgångenhet plågade henne och fyllde hennes hjerta med en oviss och besynnerlig oro. Hon yppade sin ångest för mig, och jag sökte lugna henne, ehuru jag sjelf icke kunde annat ån finna förhällandet besynnerligt. Jag beslåt emellertid att icke förlora dominon ur ögonsigte och att, om möjligt, skaffa mig underråttelser om honom. (MN Nå Carl, hur går det? — hörde jag ho