Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1850, sida 2

ä—ä22 — ———— låta sina tårar rinna på modrens gras: och sedan denna tid, utan föråldrars råd och stöd men i besittning af förmögenhet, daterade sig en mångd af hans ungdomliga galenskaper och upptäg. Allon var låttsinnig, men hans låttsinnighet var ej af den egoistiska art, som nu förtiden så ofta förekommer, utan på bottnen deraf framlyste alltid det ådla hjertat, som ömmar för likars vål. Derföre var han också i stånd att midt under nöjets yraste stunder, vid minsta vink, ila derifrån för att vid sjuksången gifva den lidande uslingen all den lindring hans konst kunde åstadkomma. .. Huru skönt år ej låkarens kalll... Jag hade fåstat mig vid Allon... han ålskade mig tillbaka med hela sitt hjertas vånskap, och derföre var det mig åfven möjligt att nägongång hindra verkstållandet af hans understundom alltför vilda id6er. ... Allon var en karl med en elegant figur och ett rent nordiskt, ingalunda skönt, men behagligt ansigte, hvari hvarje drag var idel lif och glådtighet. Dertill qvick och med ett ledigt sått, kunde bon med skål påråkna framgångar hos det tåcka könet... en förhoppning, om hvars uppfyllelse hans talrika erösringar tillråckligt vittnade. Men lika hastigt som de vunnos, li iga voro de vanligtvis åfven, ty k ighet gjorde honom i högsta gra 7 TAN Ä