——— — — — — — — — innerligt ljufva och glådtiga, hvarmed hon eljest i sin konversation förtjusade. Utan tvifvel var det ifrågasatta och nåstan afgjorda partiet med Wippenssjert den hemliga sorg, hvars spår jag understundom tyckte mig skånja i hennes ågon. Om jag anade rått visste jag ej .., men jag kunde ej annat ån bele kammarjunkarens löjliga egenkårlek, under det jag på samma gång måsto beklaga den stackars flickans öde att vara stäld i valet mellan sin onkels missnöje och öfvertrådandet af sin faders sista vilja å ena, samt å andra sidan, såsom det föreföll mig, tvånget att sammanlånka sitt åde med en person, som hon så i grund och botten syntes afsky. Det år völ möjligt att mitt deltagande för henne ej skulle hafva varit så stort, om jag icke funnit henne så intagande ...men hvem undrar vål derpå? ... I en skön kropp vill man gerna tånka sig en skön sjål... och hvem lider ej med en sådan, då den kånner sig olycklig? . . . Hvarje gång jag kunde framkalla ett leende på dessa sköna låppar, hvarje gång jag kunde låsa en bisallande blick i dessa gudomliga ögon, då kånde jag mig så nöjd, så lycklig . och inbegripen i samtal med henne, fann jag tiden gå alltför fort, ty jag hade så många gånger erfarit flygtigheten af bekantskaper, bildade på en resa, och jag