Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1850, sida 2

Når man hör dem, skulle man tro, att de icke kunna öfverlefva sin smärta, och att man knappt singe tid att förskassa sig sorgdrägten; men når allt kommer omkring, blir det de, som bära sorgdrägt efter oss! Lögn och hyckleri! — Det år, hvad jag alltid har sagt... ända hitintills, — anmårkte Duret, tankfull. Amiralen hade brutit sigillet. Han uppvecklade brefvet och låste: -George, vJag har grymt sårat dig, men Gud har icke mindre hårdt straffat mig derför. Med femton års öfvergifvenhet, elånde och förakt har jag fått plikta för ett ågonblicks fel. Jag knotar imellertid icke! Gud år herren! -Ändtligen år min pröfning slut. Låkaren har sagt, att mina stunder åro råknade, och jag måste flera gånger hvila, under det jag skrifver dessa få rader. ... -Imellertid vill jag icke då, utan att ån en gång hafva kastat mig till dina fötter, George, utan att hafva bedt dig om förlåtelse och utan att hafva tackat dig. Ack! om du icke varit borta eller glömt mig, skulle jag hafva förblifvit vårdig din tillsifvenhet. Tånk på det förgångna, så att ditt medlidande vaknar för det nårvarande.