Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1850, sida 2

Den unga slickan kastade på honom en tårfylld blick. — Min arm skall stödja er båttre, — sade hon med en bånfallande ton. — Jag ber er... min kåpp, — upprepade amiralen med en mindre fast ton. -— Endast ett ågonblick, — gentog hon. Sjöbussen ville vågra, men den unga slickans blickar måtte hans. — Nå, må så vara då ... för att få slut på det hår ... — sade han; — men jag såger er ån en gång att jag vill gå hårifrån. — Se der år en låndstol! — anmårkte Gabrielle, som fört honom tillbaka till hans hågsåte. — För att gå hårifrån? — Nej, för att höra mig. — Hvad har ni att såga mig? — Ni hör mig båttre, når ni sitter. Hon sökte att småle under det tårarne fuktade hennes kinder. Amiralen gaf efter. — Nå vål! låt oss se, — svarade han i det han satte sig, — tala! Ni ville nyss icke emottaga någonting af mig; hvad kan ni nu hafva att begåra? — Ack! mycket mera ån ni erbjudit mig, — sade hon med ett intagande behag, — ty