A —— Bref från en resande landsman. Från Rhen. Cöln den 27 Juli. Huru riktigt de pådagoger handla, hvilka vid utskrifning af sina elevers betyg tillika utsåtta det bögsta och lågsta betyget inom klassen, har jag på äterresan ifrån Schweitz lisligt erfarit. Man reser och reser, och utropar -hår år skönt, — och så hårligt, — hvilken förtjusande, intagande utsigt, — så pittoreskt, — så målande, så sublimt m. m.och det vill aldrig taga ånda på utrop af förtjusning; och dock har man icke egentligen någon beståmd måttstock, med hvilken man måter, utan allenast den obeståmda, tillfålliga i det, man tillförne sett; kortligen, man har intet högsta och lågsta betyg, hvarmed man kan jemföra det nårvarande landskapsstyckets skönhet eller folket. Till vinnande af en sådan måttstock, borde man derföre t. ex. först se norra eller medlersta Tyskland och Schweitz, samt sedan beresa dfriga delar af Europa. Då kunde man låttare dåma. Hvad nu Rhen angår, så fårdas man denna flod isynnerhet mellan Mainz och Bonn, der ånnu jernbana saknas. Just detta stycke, namneligen mellan Bingen och Koblentz, år det skönaste. Bergen sluta der nårmare tillsammans, berg sådana, som i Tyrolen och Schweitz, af vinrankor, trådgårdsoch landtfrukter grönklådda, men också i det fall olika Tyrolen och Schweitz, att de sakna dessa bergs höga majeståt eller djerft fantastiska gestalter. Också bergen omkring detta stycke af Rhen hvimla af borgruiner, på högsta spetsarne uppförda: ruinerna sjelfva åro kanske skönare ån de på Tyrolska bergen, men de stiga ej så högt mot himmelen och hafva inga vidstråckta, öppna dalar, öfver hvilka de kunna blicka; de stå som stånddrabanter strödda omkring den gamla Fader Rhens breda vattenbådd, men påminna mera om krig och mord och blod, ån dessa riddareller klosterborgar, som i Tyrolen för mera fredliga afsigter fattat post uppå, bergen. Vingårdarne på bergens sidor åro åfven olika; de i Tyrolen åro mest i form af bersåer (Lauben) alldeles lika våra -vinkastar-, då man tagit bort glasfenstren; de i Schweitz likna våra humlegårdar; men ej fullt så höga; de vid Rhen åter helt låga; störarne, vid hvilka rankorna såstas en fjerde eller 5:tedel vid pass af våra humlegärdsstånger. Men drufvorna vid Rhen gifva ett båttre vin, ehuru ej så ymnigt som i Tyrolen och Schweitz. Hvem har ej hört fården uppå Rhen prisas såsom något underbart skönt? Det år också sant: ett mindre stycke år skönt i sitt slag och utan jemförelse med något annat ånnu skönare; men det år också sant, att flera stycken tillsammans efter en hel stråcka ej kan befrias från en viss enformighet. Den ena röfvarborgen år så temligen lik den andra, och vinrankskåpparne kring Koblentz precis lika långa som de, omkring hvilka drufvorna, vid Bingen mogna. De små sabriksståderna och orterna, hvad de alla heta, som ligga utmed strånderna intrångda mellan vattenytan och bergen, båra ock alla enahanda prägel. Ensormigheten hafva Rhens sköna partier gemensam med Tyrolen, men icke med Schweitz, hvarest den rikaste omvåxling just år en herrskande karakter. Rhens öfriga delar hafva intet sårdeles att bjuda på utom det storartade intryck, som dess egen våldiga, på sina stållen våldsamma, i allmånhet snabbt sromrullande vattenmassa