Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1850, sida 1

— Ack! tro icke det, monsieur. — Ni fruktar att hafva mig att tacka för något! Er oegennytta har endast sin grund i högmod och hat! Modern och dottern ville protestera; han stötte tillbaka låndstolen, på hvilken han sutit, och reste sig upp utan att höra dem. — Fan regera! låt oss icke tala vidare om den saken, — skrek han; — res, madame; res, madame, med er dotter! Jag vill icke se er mera, jag vill icke mera höra talas om er! Gå för hin i våld och kom aldrig mera igen! Med dessa ord lemnade han rummet oaktadt de begge qvinnornas böner och slog igen dörren med håftighet. Detta sista upptråde hade bragt honom till det yttersta. Tvårtemot sin vilja kånde han sig dragen till Ernestine, och isynnerhet till dottern, genom minnet af den långvariga lycka de skånkt honom, och han hade, så till sågandes, tagit sin tillflykt till det hoppet att åtminstone genom erkånslans band bibehålla dem såstade vid sig. Så långe han fortfor att dela sin förmögenhet med dem, blef han icke sråmmande för dem; det var en utväg att på en gång tillfredsstålla sitt agg och den ofrivilliga Ömhet han ånnu kände för dem. (Forts.)