Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1850, sida 2

bragt tillsammans ... och... om vi icke mera få återse hvarandra . .. skall min vånskap följa er öfverallt. — Nej! den vill jag icke hafva! — svar! rade den unga mannen håftigt. — Ah! hvad jag drömt om, år ett fullståndigt deltagande i ljuft och ledt: två våsendens sammangjutning till ett! Men emedan denna förhoppning år en skenbild, vill jag icke aftvinga ert hjerta en tillgifvenhet, som endast skulle vara medlidande; min nårvaro bör ej längre bedråfva er, och jag hoppas, att sjelfva mitt. namn snart utplånas ur ert minne. Med dessa ord störtade han ut ur salongen och försvann. Gabrielle utstråckte sina armar liksom för att hejda honom; men med en anstrångning vånde hon sig om, ropande: — Min mor! min mor! J Hon kastade sig på knå framför kanap6en i och stödde sitt hufvud mot en af kuddarne för att qvåfva sina snyftningar. Amiralen närmade sig Ernestine, pekade på den förgrätna unga flickan och sade halfhögt: — Jag år håmnad, madame; se der, ert! straff! (Forts.) RR OROAR r