Gabrielle kastade sig i sin mors armar. — Och denna förmögenhet, — hviskade hon, — denna förmögenhet har förblifvit min utan afkortning. Moder och dotter höllo hvarandra omslutna, och ljudet af deras snyftningar var det enda som afbröt denna vredens och tröstlöshetens tystnad, till dess en gåendes steg hördes i korridoren. Man knackade några gånger på baronessans dörr; men försånkta i sin smårta, hörde hvarken de båda qvinnorna eller amiralen någonting. Slutligen öppnades dörren sakta, och herr de Ramiere intrådde. Han instållde sig på baronens gjorda tillsågelse. Hans nårvaro tycktes komplettera denna förskråckliga scen. Vid hans åsyn måste Ernestine stödja sig mot muren, Gabrielle dolde sitt ansigte och baronen sjelf reste sig upp. Den unga mannen, som mårkte den allmånna förvirringen, blef mycket blek. — Jag ber fru baronessan ursåkta mig, —sade han i en osåker ton. — Jag har kommit på baronens uppmaning... för att få veta mitt... Men den rörelse, som jag låser på allas ansigten ... den tystnad, hvarmed jag emottages, såga mig tillråckligt!