icke? Du bortvånder ögonen ... du gråter! ... Olyckliga! du ålskar honom alltså? — Min mor! min mor! — ropade den unga flickan, småltande i tårar. — Du ålskar honom! — upprepade baronessan och förde hånderna till sin panna, liksom hon fruktat att förlora förståndet; — du! min Gud! du! Hon vacklade, sökte omkring sig efter ett stöd, och nedföll vid kioskens tröskel, afSvimmad. Modren och dottren. Tre dagar hade förflutit. Efter flera nervösa kriser, hvilkas håftighet hade förskråckt I invånarna på Barville, befann sig baronessan, I om icke fullkomligt återstålld, åtminstone så stark, att baron de Rostang kunde bedja henne om en förklaring. Under dessa tre dagar hade han förgåfves anstrångt sig för att förstå den sållsamma I scenen vid kiosken; han hade frågat Rens och Gabrielle, men ingendera kunde förklara den motvilja Ernestine ådagalagt vid omtalandet af deras giftermål; båda två förlorade sig, likasom han sjelf, uti gissningar. Han