åro jast sysselsatta med en angelågenhet, som icke kan afgöras utan ert rådfrågande. — Hvarför det? — frågade madame de Rostang. — Emedan det tillkommer er att granska er dotters val af man. — Gabrielles val! — inföll baronessan med bestörtning; — en man, såger ni, monsieur? Hvem år det? hvar år han? — Nå så för fan! år det icke nog med alt betrakta honom för att kånna igen honom, — sade amiralen glådtigt och pekade på den unga amerikanarens strålande ansigte. — Herr Ren! — ropade baronessan och tog ett steg tillbaka. Amiralen gjorde ett jakande tecken. — Herr Ren de Ramiere! — utropade hon i starkare ton. — Han ålskar Gabrielle och år af henne älskad tillbaka, — sade baronen. — Han!... af min dotter! — afbråt Ernestine, utom sig; — o! nej, nej, ni bedrar er; det år omöjligt! Och med en håftig rörelse drog hon den unga flickan till sig, hvilken hon betraktade med förvirrade blickar, tillåggande: — Bedraga de sig icke?... o! såg, att de hafva bedragit sig! hvarför svarar du