Ungdomssynderna. Roman af Emile Souvestre. (Forts. från N:o 167.) Den unga flickan såg icke på honom och svarade honom icke; men hennes hand sökte förstulet Rens, hvilken fattade den under ett glådjerop och betåckte den med kyssar. Gabrielle dolde, gråtande af glådje, sitt ansigte mot amiralens bröst. — Ändtligen synes man då vara ösfverens, — sade denne med ett ömt småleende. — Ack! Gabrielle ... herr amiral ... — stammade Rene, som nu stigit upp. — Förlåt, om jag icke kan tolka min erkänsla ... men mitt hjerta ... år för fullt. — Vånta! — ropade baronen, — se, hår kommer någon, som vi hafva glömt, och hvars samtycke år oundgångligt. — Min mor! — afbröt Gabrielle, som skyndade emot baronessan och kastade sig i hennes armar. — För tusan! ni kunde aldrig komma lågigare, madame, — återtog amiralen; — vi