Ul HU 111 JeB BULL, 4( 4 J39 En stund hos den högborna bruden Som försten i prinsarnes syskonaband Har gifvit sitt hjerta, har gifvit sin hand Att blifva vårt lands Kronprinsessa. Till henne i alla små medsyskons namn På oskuldens vingar jag ilar, O, måtte Hon öppna för lillan sin famn Der hymen, ljuft drömmande, hvilar, Ty der vill jag gömma, som perlan i guild, En hjertelig helsning till henne, som, huld, ar blifvit vårt lands Kronprinsessa. Min mamma har sagt mig att kommen Du år Från fremmande land hit till Norden, Men ryktet har sagt, att en rikdom Du bår Af mildhet i hjertat och orden: välkommen då hit till vår Nordiska strand! Må den bli ett lyckeligt fådernesland För Dig, Du vårt lands Kronprinsessa! Var helsad med kårlekens ljufvaste makt Du milda Furstinna, du fromma, Ej endast af dem, som i salarnas prakt Med hyllande glans till Dig komma, Men äfven af dem, som i hyddorna bo, Der finnes ock kårlek, der finnes ock tro Att bjuda vårt lands Kronprinsessa. De kårlekens rosor som bjudas Dig der Ej stundens förbländelse äga, Och hafver Du blott deras gifvare kår Så skola de rosorna såga: I friden, i striden, i lust och i nåd Vi blomma, vi glöda, vi gånga i död För Dig, Du vårt lands Kronprinsessa. Det finnes en borg — så jag hört af min far — Hvars salar förvara hvad Norden För nutid och framtiden dyrbarast har; Den borgen år nyligen vorden För Dig och Din kårlek ett blomstrande hem, Der glådjens och sållhetens fridsdiadem Må smycka vårt lands Kronprinsessa. Jag åfven har hört att Du nyligen bar En helig, en glånsande krona; Må himlen i vårens och sommarens dar Från hårjningar henne förskona, Att ännu i lefnadens höstliga år Den gyllene kronan på silfvernehår Må pryda vårt lands Kronprinsessa! Till sist jag Dig tackar, Furstinna så mild! För det jag hos Dig nu fått gåsta, Ditt vänliga tal och Din älskliga bild Jag ständigt i minnet skall fästa, I Och djupt i mitt hjertas bönekapell a Jag låser en bön hvarje morgon och qvåll För Dig, Du vårt lands Kronprinsessa. Till H. K. IL Kronprinsen, id afresan aflemnade i den lilla flickans faders namn.) Guds frid med Dig! Så genom Norden En folksång går från dal till dal, Det ligger andakt i de orden Och kärlek i dess fria val; Dig, fosterlandets ålskling, gålla Den helga sångens segerljud, Och henne, som Du nyss fått stålla Intill Ditt hjerta, som Din brud. En ståtlig Carolin, bestrålad Af ungdomens och helsans prakt, Med farans trotts i ögat målad Och kraft och mod till riddarvakt: Så stod, i dessa dagar kåra, För oss i lycklig brudgums fröjd Den man, som en gång Sveas åra Rikt hågna skall på thronens höjd. En hög gestalt, en ådel tårna Med Nordiskt rena, milda drag, Der Skaparn sjelf tycks samlat gerna En skatt af ljufhet och behag: Så stod för oss i dessa stunder Med himmelsblått i ögats zon Den brud, som i en framtids under Skall pryda Din och Nordens thron. Som örnen, parad med en dufva, Som Eken vid Syrenen står, Så hår det starka med det ljufva I skönaste förening går; En klar, lättbåljad flod som slingar Sig kring en reslig klippas grund: Så år den bild, som Carl oss bringar Med sin Louise i förbund. o Furste! hos de sanna vånner Af vapenspel och krigarjagt Om nya hjeltetider tånner Du hoppets lif i hjertats schakt. Ett folk, som alltid högsta priset I striden vann, Du får i arf, Gif oss med kraft, men ock med vishet Igen ett bragdsållt tidehvarf. Det friska blod, som i Dig svallar Och styrkan af Ditt hjeltenamn Skall såkert ej, når faran kallar, Försvagas i Din makas famn: Gif henne vål det högsta vårdet Af kårleken i fredlig tid, Men gif oss Dig och Carlasvårdet Når ödet manar oss till strid. , 2441 — Tin äaranc åfflinge! UNnoa flamma 1 — mm — OD — — 2 — RA 66