Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1850, sida 1

sedan hvarje förhoppning är dåd, och hvilka tyckas hemta mod af omöjligheten. — Ack! ni kånde honom rått! — hviskade Ernestine. Ren, — egde han af denna kärlek från sina lyckligare dagar endast qvar några utbytta panter, hvilka han förvarade, i början. såsom ett minne, sedermera såsom en tröst. Han hade aldrig tillstått detta för någon, af fruktan att man skulle skåmta öfver hans dårskap; men då sorgen återkom för mycket fråtande, inneslåt han sig med dessa skatter från sin ungdom och njöt tårarnas vålgerning. — Af nåd, monsieur, sluta! — stammade baronessan, som håll sina hånder härdt tryck ta mot hjertat för att håmma dess våldsamma slag. — Jag har endast ett par ord att tillågga, madame, — sade Ren, hvars röst darrade vid dessa hågkomster. — Då kaptenen såg sig vara nåra dåden, ville han icke att dessa vittnen om en förlorad sållhet skulle åfverlemnas åt nyfikenheten eller likgiltigheten. Han önskade, att de måtte återbåras till henne, hvars minne de återkallade, och jag har svurit att sjelf öfverbringa dem! — Således ... Har han sagt er hennes namn? — frågade Ernestine under ångslan.