Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1850, sida 1

— Nina drag! — upprepade Ernestine öfverraskad. — Jag menar fru baronessans portrått, — ätertos RenE; — det var det enda, som prydde vår boning i Arkansas; och allt ifrån min barndom har kaptenen lårt mig att kånna och hysa vårdnad för detsamma. Baronessan anstrångde sig för att småle. — Således hade icke herr de Ramiere icke glåmt sina vånner i Frankrike? — sade hon. — Herr de Ramiere hade ingenting glömt, madame, — svarade den unge mannen med afsigt; — ånda till hans sista stund hafva minnena från det förflutna hvilat öfver honom med hela sin tyngd, och hans skenbara styrka dolde ett obotligt sår. Ernestine ville tala; men endast ett halfqväfdt utrop banade sig våg öfver hennes darrande låppar. Renå fortfor: — Fru baronessan har kanske hårt omtalas de stora verk, hvilka kaptenen utfört i Arkansas; tidningarne och resandes beråttelser hafva bekantgjort en del af dem. Når man såg honom uppodla, och bebygga skogarna, anlågga fabriker, betäcka de stora sloderna med båtar, så ansåg man hans ifver för en öfverlagd verksamhet; men det var endast