Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1850, sida 2

stå begåret att tråsta hennes hjerta. Jag ville förljufva allmosan genom en glådjande underråttelse, och jag låt henne tro, att jag var skickad af er. Sjelfva herr Bouvard trodde det. Om jag haft orått, George, så förlåt mig; ty denna lögn har lifvat mod och hopp hos tvenne varelser, som nu vålsigna er! — Mig! — upprepade Duret. — Ack! ni år rörd! — utropade, Ernestine. Högbåtsmannen gjorde en anstrångning för att öfvervinna sin förvirring, men det lyckades honom icke. — Nå ja, sanningen att såga, — stammade han till hålften bevekt, till hålften förargad; — så har fru baronessan sagt mig saker... som ... Och imellertid ... når jag närmare betänker—. Fru baronessan har kunnat visa godhet och mildhet, utan att det särdeles kostat på henne... man hade icke förolåmpat henne; men jag.. jag kan icke glåmma, nej, aldrig! Och då han såg Ernestinees smärtfulla rörelse, tillade han: — Jag står icke desto mindre i förbindelse hos fru baronessan och hos herr Bouvard. I en framtid skall jag kanske Jänng åttre visa min tacksamhet! Med en kort bugning longen.