det var en mors jemmerskri, hvars barn var nåra hungersdöden! Lyckligtvis befann sig Bouvard i slottet, jag bad honom åtfölja mig, och vi reste tillsammans. — Ack! jag skall aldrig glåmma detta besök, — anmårkte notarien. — Och jag skulle önska att kunna glömma det, — återtog Ernestine med lågre röst, bleknande vid detta minne; — ty sedan den dagen tycker jag mig stådse återse detta kalla nåste, denna usla halmbådd, denna qvinna, som håll ett sjukt, utmergladt barn tryckt mot sitt sköte, ett barn af Gabriellees våxt och nåstan af hennes ålder! Vid hennes åsyn tyckte jag mig se min dotter, och en kall rysning trångde igenom hela min varelse! — Det såkra år, att fru baronessan anlånde i hög tid, — sade Bouvard; båda två hade förlorat sina krafter och sitt mod. — Ja, — återtog Ernestine; — och likvål hvilken resignation! Modren tog på sig ensam alla bekymmer, hon hade medlidande med sin dotter; och når hon uttalade ert namn, George, så skedde det hvarken med sörebräelser eller vrede, utan med tårar! Hågbåtsmannen syntes förvirrad. — Då, — fortfor baronessan, — flåto åfven mina tårar, jag tillstår det! I det jag lindrade den åfvergifnas elånde, kunde jag icke mot