Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1850, sida 1

Baronessan utstötte ett skri och blef så blek, att Gabrielle förskräckt räckte ut sin arm för att understödja henne. Sjömannens drag sammandrogos. Sjelfva Marcel, hvilken erinrade sig det förtroende, han förut på morgonen mottagit, syntes blifva bestört. Det rådde en kort tystnad. Fråmlingen kastade en hastig och sorgsen blick omkring sig. — Ni ser, huru klokt det var, att jag drog mig tillbaka, — sade han med en skakning på hufvudet, — ty denna hand, som ni råckte åt den okånde, vågrar ni åt sonen till en fiende. Baronen tvekade ett ögonblick, men hans blickar måtte Marcels och Gabriellees, hvilka uttalade en bönsallan; han gjorde en ansträngning och råckte ånyo handen åt den unga mannen med ett slags vånlig håftighet. — Åt sanders med grollet! — ropade han; — jag ger det på båten, monsieur; vi måste vara vånner! Vid min ålder år hatet, likasom kårleken, en frukt, för hvilken årstiden år opassande; och når man icke kan gå utan med tillhjelp af krycka, år det båst att sluta fred med menniskorna. — Alltså, — sade Ren6, — skulle amiralen vilja glömma ... — Allt, med undantag af hvad ni nyss gjort för mina barn, — afbröt sjömannen med ådel