Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1850, sida 2

— Gud fördöme mig! ropade amiralen och slog med båda hånderna mot stolskarmarna, det år då en uppgjord plan, ett förutfattadt beslut? Hvarje gång, då jag vill sysselsåtta mig med systern, ställer ni brodren framför mina blickar! Är det fråga om honom, så finner ni mig aldrig nog dm, aldrig nog ådelmodig; men år det fråga om henne, så framkastar ni alltid hinder och invåndningar! — Herr amiral! — Hvarför handla så, madame? Hvarför uppossra er egen dotter för min son, som för er år ingenting? Hvarsör egga mig till att plundra henne? Baronessan vånde bort hufvudet med synbar ångslan. — Men, så svara då, — ropade den gamle sjömannen förbittrad, — ni bör vål ega något skål för ert handlingssått! ... . Ni ålskar såkert icke er dotter? Ernestine hopknåppte hånderna och utstötte ett skri, så smårtfullt, så hjertslitande, att baronen dervid ovilkorligen ryste; imellertid fortfor hans vrede. — Nej, — fortfor han, — ni ålskar henne icke såsom hon sörtjenar, ty ni tyckes vilja undanhålla henne min vålvilja och skilja hen