Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1850, sida 2

hon endast gjort mig glådje, det måste ni vål å er sida medgifva vara något för långt gånet! — Imellertid, — anmärkte Ernestine tvekande, — betånk vål, herr amiral. ... — Jag betänker, att vi lefva i en tid af jemnlikhet, madame, — afbröt denne och stampade med foten; — når fan fått sin andel, så kan man väl åfven låta englarna så något. Också år jag besluten att tillförsåkra Gabrielle en hemgift, lika stor som hennes brors majorat. — Hvad såger ni? — ropade Ernestine bleknande; — ah! det år omöjligt, monsieur, det går icke an! — Och hvarför icke, madame? — frågade han stråft. — Uvarför? — stammade baronessan förvirrad: — betånker ni icke, att Marcel skall uppråtthålla ert namn och vidmakthålla den glans, hvaraf det hittills varit omgifvet? Den förmögenhet, som ni vill dela, kommer från er ensam, och det år billigt att sonen årfver sin far. — Sonen! — upprepade baronen, — och Gabrielle, madame, . . . år icke hon min dotter? Ernestine fann ingenting att svara.