Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1850, sida 2

ne frän min ömhet! Men det skall jag icke tillåta, madame; jag skall beskydda henne mot er sjelf! Baronessan svarade icke. Hon nedsjönk på en kanap6 och dolde hufvudet i sina hånder; endast axlarnes rörelse förrådde de snyftningar, af hvilka hon var nåra att qvåfvas. Amiralen, som stigit upp från stolen, hvilken han stötte undan med vrede, åmnade just gå ut, då George Durets röst låt höra sig i vestibulen. Fögbätsmannen ropade på kammartjenarne och tillsade dem att hemta en låkare. Ernestine lyfte upp hufvudet och baronen stannade. — En läkare! — upprepade båda liktidigt. Förvirrade röster och bullret af brådskande steg hördes i vestibulen; i samma ögonbliek öppnade George salqngsdörren. — Hvad år på fårde? ropade baronessan och amiralen. — Om förlåtelse, — stammade Duret förvirrad; — det år så, att herr Marcels häst har skenat ... — Och tilburyn? — frågade Ernestine. — Den kullstjelptes. (Forts.)