svinna, men likväl vilja åstadkomma buller för att maskera retråtten. — Jag grålar! — repade han, — emedan jag har orsak dertill. — Har ni sofvit godt? — frågade den unga flickan mildt, i det hon fattade hans hand. — Nej — svarade sjömannen. Och vånd till Marcel fortfor han med dundrande ståmma: — Jag har varit oförlåtligt svag ånda hittills, monsieur; men råkna icke mera på mitt dfverseende; det år nu tid att såtta en tygel på dina utsvåfningar, och jag skall bli obeveklig! . Hår bortdog rösten på ett ovåntadt sått. Gabrielle, som sakta uppstigit, satte sig på stolskarmen och lade sitt hufvud mot amiralens kind: han drog henne ömt till sitt bröst och kysste henne på pannan. Denna rörelse afbröt hans silippik. — Fortfar, min far, fortfar, — sade den unga slickan med groteskt allvar; — man får icke afsvalna. Och ni, monsieur, hör vål på! Vi sade, att vi skulle bli obevekliga! Och läggande sina båda händer på fadrens skuldra, stådde hon sitt hufvud deremot, liksom en ung katt, som lagar sig till att insomna.