Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1850, sida 1

liga Gabrielle? Om hennes mor är hemmets milda genius, så år hon rörelsen och glädjen. — Och du år oron och oförnustet, — fulländade amiralen, blidkad mot sin vilja genom den unga mannens lojala beundran för sin syster; — jag skulle hår, om dina därskaper icke vore, endast ega skål till tillfredsstållelse; men du skall slutligen uttråtta mitt tålamod... — Ah! hvem år det, som talar om tålamod och skriker så förfårligt? — inföll hastigt en glådtig ståmma. — Gabrielle! — ropade på en gång Marcel och amiralen. En ung flicka, frisk som våren, hade halföppnat en mellandörr och visade i dörröppningen sitt leende ansigte, åfvergjutet af den uppgående solens strålar. Marcel och hans far utstråckte liktidigt sina hånder mot henne. Hon skyndade fram med en fogels låtthet, framråckte åt dem sin panna till kyssning, och satte sig sedan på hårnet af den stol, hvarpå baronens sjuka fot hvilade. — Nåvål, min far, — sade hon ömt, — ni år då sysselsatt med att gråla? Amiralen höjde rösten, såsom de menniskor bruka göra, hvilka kånna sin vrede för