var jagten tillochmed endast en förevåndning: kanske hade han endast velat lura George, då han lätsade taga honom till sin förtrogne. Denna senare förmodan, hvilken syntes mest sannolik, våckte hos högbätsmannen en harm, som i tydliga drag låstes på hans ansigte; han reste sig upp för att gå till fönstret, hvars luckor han halföppnade, återvånde till lampan, hvilken han slåckte, under det han alltjemt fortsatte en stum monolog, då och då afbruten af nervösa ryckningar, motsvarande lika många uttalade svordomar. — Redan ljusa dagen! — sade han för sig sjelf, — och ånnu icke återkommen! Efter alla baronessans uppmaningar, efter det löste, som han gaf mig! Och amiralen, som skall komma hit ner! Sådan förbannad stormby det skall uppstå, når han får se, att den unga mannen tillbragt natten utom slottet! han, som nu moraliserar så förtvifladt, sedan gikten satt honom ur stånd att göra annat! Och likvål har också han varit ung! ah! ahl jag vet mycket, jag, som alltid stod på post vid hans dårr. Jag minns ånnu på Martinique, då han emottog vissa xisiter, hurusom jag måste såga till alla besökande officerare, att amiralen hade feber. Och det var fan så envis feber, den der! han återkom regelmåssigt sju gånger i veckan!