vinterafston, och vara glömda innan ånnu nåsta dags sträfvanden begynna. Må det så vara! — Att kunna glömma år en stor gäfvaÄfven jag har försökt det, — jag ville glömma jorden, hafvet, himlen! Jag har icke funnit medlet dertill! — Lyckliga ni, som funnit det! Dock, ånnu några ord. Sagorna beråtta om hafsmön och hafsqvinnor, hvilka lockat flickor och ynglingar till sig ned i djupet. Uttrycket år falskt: hafsqvinnan lockar ej; hon söker förklaring öfver lifvet uti en af menniskosjålen besvarad kårlek. Det år ingen falsk lockelse; det år ett rent och troget, men smågtande och trånadsfullt hjertas långtan. Icke ofta vinna hafsmöns kårlekssånger gehör; en sådan hångifvenhet, som den hon fordrar, tråffas sållan hos den egoistiska menniskan. Hennes klagotoner röra honom ej, och han undslyr en omsamning, hvari han tror sig sinna falskhet och fara, utan att ana den rika skatt af kärlek han försmär, utan att hafva ett begrepp om den obekanta lycka, som hafsmöns djupkånsligaZoch hångifna;våsen förmår att skånka. (Nordische Telegraph.)