den, och de begrasvas såsom förolyckade eller — som sjelfmördare. verlden kallar sådana menniskor hittebarn. Man tror, att jordiska, känslolösa föråldrar hafva utsatt dem; i de flesta fall år det sannt, men man bedrager sig också ganska ofta. Många af dessa beklagansvärda hafva blifvit slitna ur en förtvislad hafsqvinnas moderliga armar och utkastade i en verld, der barnet från första ögonblicket år öfvergifvet och blott blir större för att fatta den sanningen, att det ingenstådes har ett hem. Når de då slutligen återvånde till det element hvarest de föddes, kallas de menniskor, hvilka hafva glömt sin Gud. — Ack huru man bedrager sig! Det gifves menniskor, hvilka aldrig kånt honom! Men hvad tjenar det till, att jag fördjupar mig i lifvets gåtor, för att genom dem bevisa sanningen af mitt påstående? Är jag icke sjelf den dunklaste gåta, det klaraste bevis? Må det derföre vara en fabel, hvad de vise beråtta om hassmön, att hon gursar sig på de ljusa, klara och blå hafsvågorna! 2 Van skall då åfven hålla historien om min lefnad för en sabel, och de håndelser, hvilka jag under ett mödosamt lif upplefvat skola kanske endast tjena till en lått underhållning någon