der, hvilka sordra ofler, som tyckas omöjliga. Jordoch hafsmenniskorna kunna vål i kårleken söka sin förening, men det barn, som genom denna kårlek får sin existens tillhör jorden. Hafsqvinnan måste slita barnet från sitt hjerta, så snart det ger första tecken, att det fattar betydelsen af modrens leende, och dfverlemna det 1 slumpens blinda, afsigtslösa barmhertighet. I sädana ögonblick kunde hon vål hafva kål att begråta sin upphåjelse, ty hon blef icke på samma gång upphöjd öfver moderskänslan. Stundom sinner menniskan på ensliga stållen och på besynnerligt sått små barn, till hvilkas härkomst intet spår kan upptåckas. Många menniskor lefva på jorden utan namn, utan föråldrar eller anförvandter; under lånadt namn vandra de omkring, och kånna sig öfvergifna ibland millioner menniskor. Stilla och besynnerliga, kåmpande med dunkla, obeståmda tankar och grubblerier vandra de genom lifvet, förgåfves sökande ett hem, och försvinna ofta på lika oförklarligt sått, som de kommit. I dunkelt medvetande af sin hårkomst och sitt fådernesland hafva de åter: våndt till hafvets afgrunder, som en gäng förskjutit dem och ånnu en gång skola ståta dem ifrån sig. Böljan kastar dem på. stran