Hafvets verld. Forts. sr. N:o 153.) Hon tillbeder denna bild med den inneraste kånsla, och finner i detta tillbedjande låst för sina umbåranden. Hon trängtar efår att sammangjuta sig med menniskans höe våsen, för att der återfinna sig sjelf; hon gar möjligheten af ett högre, ett friare lif, vartill hon kan upphöjas om denna ådlare relse kommer hennes långtan till mötes h helgar henne genom sin kårlek. Ja, endast kärleken åstadkommer detta unerverk, endast den kan skånka henne intråi förståndets och tankans eiyste. Åsguens bild år försvunnen, och nu först blir et henne möjligt, att skåda dem rena, osinnga gudomens fullhet. Men denna högtstråfvande läångtan bereder uligen hennes undergång, — hvarom icke, sörskassar den henne en onåmnbar saliget, som icke med något offer kan för dyrt pas. Och dock gifvas stunder, då denna lycka en medför sin outsågliga bitterhet; stun