Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1850, sida 2

den abstrakta tankens regioner, icke hafva någon sörestållning om det, som icke kan uppfattas med sinnena. Blott så mycket vet hon, att det gifves en andelig verld utom den sinnliga, en cvighet utom timlighetens gråns. Det vet hon, nej -— detta kånner hon — så år råtta uttrycket. Hvad denna högre verld innehåller, betraktar hon blott genom aningens dunkla slöja, och detta till och med blott ögonblickligt och flyktigt. Det år just detta oförklarliga profetiska drömmeri, som gör hennes väsen så skönt, så hånryckande. Åningen är kårnan i hennes djupa känslolif, såtet sör hennes moraliska styrka och hennes vilja. Men hos dessa våsen har tanken icke gjort viljan fri, såsom hos menniskan: hafsmenniskan beståmmes också mycket förr genom en ovilkorlig nådvändighet, som drifver dem mot det för dem af Skaparen bildade idealet. Denna nödvåndighet känna de ganska vål sjelfva, och kalla den åde. Hade hafsmön icke denna aning, så skulle hon också icke kånna någon saknad, icke hafva något mål, ingen långtan. Men derigenom kånner hon sig alltid höjd öfver sig sjelf. Hon ret icke något högre, men hon kånner, att det lif hon lefver icke år det högsta. Det, hvarefter hon långtar kallar hon det eviga; det, som år högre ån allt hvad