Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1850, sida 2

som omger henne, kallar hon Gud, hafvets och jordens måktige beherrskare. Men med detta namn förbinder hon intet positivt begrepp. Våsendet, som detta namn tillhör, ligger oåndligt högt öfver hennes söreställning. Hon förmår blott fatta den sinnliga existensen. berföre tillågger hon detta namn — som antyder det höga. ofattliga — den fullkomligaste bild hennes öga sett eller hennes fantasi förmår skapa sig. Denna bild år menniskan; så sammanfaller i hafsmöns förestållning, den högstes namn med hans sullkomligaste verk, och hon har funnit ett våsen, som visserligen icke år Gud sjelf, men i hvilket hon kan hafva en åskådning af honom och derigenom tillfredsstålla sin aningsfulla trångtan. Menniskan blifver således hennes afgud, den eviges asbild, hvari hon stråfvar att äterspegla sig sjelf, sjelfva den evighet, dit hon lrängtar att upptagas. för att på detta sått komma den verkliga guddomen nårmare och lefva ett högre lif. Derföre år i hennes själ ingjuten en långtan, som leder hennes tankar utom den verld, hvari hon lefver. Menniskans bild svåfvar henne ståndigt för ögonen, och det förefaller henne, som om endast menniskan vore i stånd, att skånka henne hvad som fattas henne. (Forts.)