AA — — Triumf! se, hennes blick så tankspridd spanar Omkring! ah! hvilken liknöjdhet i tonen, J svaren! ah! den nobla flocken anar Ej sjållösheten i konversationen. Triumf! se, huru svarta Ögat lägar Af fröjd, af kärlek: nu sitt mål det funnit — Och mitt — i allsköns tysthet ju det vågar Att såga: jag har långtat blott och brunnit. Nå, Gud ske lof! polkettans fågelqvitter Begynns. Refus! J grefvar och baroner! Hon vill ej, hon afskedar er, hon sitter... Nå, Gud ske lof! J grefvar och baroner! En stendöf Nåd på ena sidan thronar Och på den andra systern, fjorton vårar, Men på Petrarcas språk vår hviskning tonar, På kårlekens, af löjen våfdt och tårar. En salig stund! En duo ibland bruset Af balens charivari våra sjålar De sjöngo, men vi våektes snart ur ruset Utaf dansörerna, de balens trälar. Om tvenne timmar mörka silkesstegen Ned från altanen rullar, så hon läspar Och småler med en min, just henne egen, Förbindligt kall, och låtsar som hon — jåspar. — —