SE Jag anade i fordna dar, Nu vet jag, står ej långre kall Vid templets dårr. Hur jag bedrog mig! Mången gång Jag genomlekt en natt; men lång Blef tiden mig till slut. Nu — långa år hos dig, hos dig Sekunder blifva de för mig — Men Jacobsstegen föll! Dit upp! Dit upp och njut! VI. Båst vi sutto hand i hand, och kyssen brann Mellan orden, glömmande att tiden rann, Blef det lif i parken. Jagthornsklang, hallå! Skråmde bort från nattlig dans hvart bergets rå. Natt och dag de mötas i en systerkyss, Vaknad gryning sitter rer i skyn och lyss, Skakar ut Auroras purpurkjol och ler, Då han ser hur vecken svålla mer och mer, opp med stegen! -Göm mig, Julia! göm och fly! Der uti alkoven, bak musslinets sky, Hvilar jag så trygg och drömmer dagen lång, :