Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1850, sida 1

sig från umgånget med andra, som snåckan inom sitt skal. Honom väntade ingen sållhet; den stjerna, hvars milda ljus vågledt honom genom lifvets irrfårder, bevarat honom från mången afvikelse, hade nu slocknat, åtminstone dolt sig i svarta, ogenomtrångliga moln. Men Waller beslöt att likvål ej förspilla sitt lif i onyttig klagan; han ville gagna på den plats, der den Högstes vilja stållt honom och han lyckades; ty en stark, kraftfull vilja förmår mycket. Många uttydningar gjordes ötver Wallers uppförande. I kafsekonseljerna funderade mödrar och tanter, huru det kom sig till, att den hygglige kyrkoherden ej ville söka sig en flicka, som kunde blifva husfru i hans så vål iordningstållda boning; hvad orsaken kunde vara till den plötsliga förändring, som föregått med honom, ty ifrån att vara glad, treflig, sållskapslik och ifrigt sysselsatt att försköna sitt bostålle med alla möjliga små beqvåmligheter, hade han blifvit dyster, sluten, och syntes ej mer till i sållskapskretsarne. Slutligen trodde man sig hafva kommit sanningen på spåren, då man låt gissningarne stanna vid den förmodan, att han varit förlofvad med någon utlåndska, som sedan gifvit honom korgen, och månget tadlande ord rigtades emot honom, derföre att han ej föredragit någon af sitt hemlands dött