Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1850, sida 2

förvirrad, mållös. Hon vågar ej tro vå verkligheten af denna syn, hon vill ej tro att det blott år en dröm. Ur stånd att reda det chaos af kånslor, som arbetar inom henne, kan hon ej fatta sig, utan förblifver långe stum, orörlig. Alfred, sörskråckt öfver sin obetånksamhet, smeker hennes panna, hennes kinder, hviskar till henne de ljufvaste ord, och lyckas omsider våcka henne ur denna sörstening. Alfred, min Alfred, ropar hon då och omsluter honom med krampaktig håftighet, i det en stråm af tårar återger henne lif och kånsla. Hon ville fasthålla denna stund, hon ville då i Alfreds armar, för att slippa åter inslutas i de isbojor, som voro henne pålagda. I detta ögonblick försvann minnet af allt hvad hon lidit, den sorgliga verkligheten sjönk till ett intet, ty hon var ju lycklig , lycklig för första gången på flere år. Men ack, denna lycka förslög snart. Skjutsbondens gålla rop ryckte Alfred ur sin hånförelse, och det jernhårda måste tvingade honom att slita sig från den ålskade. Hilma nedsjönk på knå och tackade den allgode, som förunnat henne denna solglimt på hennes mulna lesnadshimmel, och sörblef sedan långe orörlig sittande, på det stålle, der Alfred lemnat henne.