en god omvåndelsevåg; men Proudhon var oförbåtterlig. Till och med i Conciergeriets fångelse arbetade han på voix du Peuple-. Fäsänst gjorde Sig svårsadren möda att bibringa honom båttre tankar. Proudhons penna blef i fångelset ånnu skarpare ån förut, och en vacker dag innehåll -Voix du Peupler, under titel Vive PEmpereur-! en af de mest bitande satirer, som någonsin blifvit skrifne. Elysen vredgades och inrikes ministern, hr F. Barrot, gal befallning att föra Proudhon till Doullens. Carlier, som för svårfadrens skull ville gynna den arge syndaren, visste genom sina spioner hvad som förestod Proudhon. Han beslöt att förekomma besallningen och låt insåtta Proudhon i det innersta af fångelset (mettre au secret), hvarigenom hvarje kommunikation med den yttre verlden blef för honom afbruten, och vakten för hans sångelse ökades så, att en post stod till och med på gatan, på det han ej genom fönstret skulle kunna vexla tecken med någon. Under några dagars tid fick icke en gång hans fru tilltråde till honom; ingen tidning lemnades honom och hvarje fristund blef honom sörnekad. En stark rörelse af ovilja gick genom hela pariserpressen öfver denna utomordentliga strånghet. Så kan oråttvisa vedersaras till och med en polischef! Allt hvad Carlier gjort för att hindra Proudhons förflyttning till Doullens, förekastades honom som ett grymt tyranni, under det man alls icke tånkte på ministrarne och presidenten. Efter några dagars förlopp sick hans fru tilltråde till honom, och den unga Eva öfvertalade honom, att genom ett bref utverka sig af Carlier tillåtelsen att såsom förut arbeta för sin tidning. I detta bref, som högt tadlades af Proudhons parti, lofvade han att inskrånka sig till vetenskapliga diskussioner, och hådanefter icke hekymra sig om regeringens ätgårder; men han hade lofvat mer ån han kunde hålla. Nu intråffade olyckan vid Angers: en bataljon soldater omkom derigenom, att deras befålhafvare, för att undandraga sin trupp den demokratiska befolkningens vålkomsthelsningar, förde den på en omvåg öfver en svagt konstruerad kedjebro. Då glömde Proudhon sitt löfte. I en artikel, som han från Conciergeriet tillsånde sin tidning, tillropade han regeringen: -Råkna icke mera på armen, den har i Loire erhållit sitt demokratiska dop-! Dagen derpå fördes han till Doullens, ett citadell, som hittills tjenat till deportationsort. Hans trogna maka följde honom, för att åfven der så tilltråde till sin man. Man såger, att Proudhons fru skall vara ett sjållöst, obetydligt våsen. Man har svårt att tro det Proudhon skulle kunnat ingå den innerligaste förening med en fullkomligt underordnad natur; men det gifves visserligen otaliga exempel, att de eldigaste, håftigaste hufvuden, de sjålsullaste och högst begåfvade mån, de lårdaste, de djupaste tånkare, de mest framstående talanger taga sig makar, hvilka i andeligt hånseende stå djupt under dem sjelfva. Ett anmårkningsvårdt yttrande af Proudhon, öfver hans hustru har blifvit oss meddeladt. Han sade om henne till en af sina vånner: Hon förstår mig ej, men hon tror på mig-.