Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1850, sida 2

sastån långsamt, ty krafterna voro alldeles uttömda. Låkaren förklarade dock, att största sörsigtighet var af nöden, så vål att bevara henne från förkylning, som från sinnesrörelser, hvarigenom hon kunde ådraga sig ett recidiv, hvars slut ovilkorligen måste blifva döden. Så snart Hilma kände att faran var öfverstånden, sånde hon Anna till prosten, för att bedja honom uppfylla sitt löfte. Till följe håraf, begaf sig den gode gubben till grefven och ville rådgöra med honom i denna sak. Men grefven ville alldeles icke höra talas om någon skiljsmessa. Han förklarade Hilmas nekande svar fsörorsakadt af en hastigt påkommen sinnesförvirring. och såg intet hinder för giftermålets fullbordande, så snart bruden återvunnit sin helsa. Men prosten tog bladet från munnen och försåkrade, att detta ej skulle ske, ty han hade fått uppdrag af Hilma att söka skiljsmessa, och han skulle åfven göra det. Ni borde, herr grefve, fortfor den vördnadsvårde prestmannen, tacka himlen, som låtit er behålla er dotter, hvars dåd skulle hvilat tungt på ert samvete, och ej åter genom er hårdhet såtta hennes unga lif på spel.Grefyen rasade, men hvad var att göra?