hon lidit som ett råttvist straff, men hon hoppades dock på Guds oåndliga barmherlighet att han ej så strångt skulle tillråkna, utan förlåta henne ett fel, som hon begått af ungdomlig obetånksamhet och af den renaste kärlek.Den gode prosten intalade henne mod och förtröstan; fridfull och lugn bad hon nu om den sista kårleksmåltiden. Det var en ljuf, en högtidlig stund. Föråldrarne inkallades och åfven Anna var nårvarande. I detta Ögonblick var intet Öga torrt, intet hjerta kallt. Lik en förklarad, låg Hilma med ett saligt leende, hvilande på de bleka låpparne, och de små afmagrade, nåstan genomskinliga hånderna, hopknåppta öfver sidentäcket. Snart derefter kom doktor P. Han brummade håftigt, då han fick höra hvad som förefallit, och förklarade att, om man tillåt den sjuka anstrånga sig på detta vis, kunde han omöjligt svara får följderna. Hans fruktan tycktes åfven besannas, ty den följande natten och dagen var Hilma synbart såmre, och hvarje förhoppning om vederfående sjönk allt mer i skuggornas land. : ,Och lif och dåd stridde båda, såger skalden; gladt tillågga vi hans följande ord: -och lifvet vann. Ja, lifvet vann efter en långvarig kamp, och Hilma började åter repa sig,