Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1850, sida 2

Efter många sorger och besvår, se vi dem slutligen parvis skrida till det ståtliga middagsbordet, som dignade under tyngden af silfver och kristaller. Endast en saknades, och det var bruden. Dock undrade ingen derpå; en sådan dag behöfver man ostörd bereda sig till den vigtiga stunden, och dessutom hår det ju till regeln, att brudgummen denna dag ej skall skåda bruden, förrån vid altaret. Snart glömdes hon åfven under detta virrvarr af samtal, slamrande af knifvar af gafflar, klingande af glas och vi lemna nu hela sållskapet att åta, dricka och prata, så mycket de behaga, och kasta ett ögonkast i Hilmas rum. Hon satt vid fönstret, med hufvudet stådt emot handen, ögat irrande omkring på all den skönhet, sommaren utvecklade för hennes blickar. Så hade hon långe suttit, men likvål ej sett, att solen strålade på den klaraste himmel, björkarne prunkade med den tåckaste grönska och blommorna från trådgården nickade så vånligt åt sin syster; hade ej hört att göken sjöng hennes brållopssång i parken, ty andra föremål inkråktade hennes själ, och togo hennes sinnen i anspråk. Den föregående natten var sömnlös; hon hade under den utkåmpat den sista striden; hade bedt, gråtit, vacklat, öfverlagt, men nu vax 4