Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1850, sida 2

met var prydt med blommor, hvars ljufva vållukter doftade emot de inkommande. Framför altaret var en dyrbar matta utbredd, derpå lågo tvenne vackra, broderade kuddar, och bakom detsamma, stod prosten i sin mörka embetsdrågt med handboken i handen. En djup tystnad rådde i rummet vid det lilla tågets annalkande. Hvarje öga fåstades med deltagande eller nyfikenhet på bruden, och efter denna granskning lyckönskade hvar och en brudgummen i sitt hjerta. Och hon var också intagande, den unga bruden! Hyn var så blek, så fin, så genomskinlig, att den nåstan liknade alabaster och hopsmålte med det hvita sidensars, som omslåt hennes smidiga lif samt sedan nedföll i djupa veck, och deråfver fladdrade, lått och luftigt, ett nåt af silkesflor; diamanter gnistrade på hals oeh armar, men på hufvudet bar hon ej annat, ån krans och krona af myrten, hvars hvita blommor voro inflåtade i de rika lockarne, samt en lått slöja af blonder. Men det var ej den smakfulla klådseln, det var ej regelbundenheten i hennes drag, som gjorde henne så skön; det var det outsågligt ljufva, rörande uttryck, som hvilade på jungfruns anlete. (Forts.) JE VV tCFFFÄ